Synpunkter på Mikroföretagarkonto – schabloniserad inkomstbeskattning för de minsta företagen (SOU 2021:55)

Magdalena Andersson, Finansminister
Eva Nordmark, Arbetsmarknadsminister

28 Oktober 2021

Det är glädjande att åtgärder för sänkta trösklar till arbetsmarknaden och värnandet av individens företagsamhet ges prioritet. Enkla vägar till jobb kommer med såväl sociala- som samhällsekonomiska vinster, bland annat i termer av minskat utanförskap och större flexibilitet på arbetsmarknaden. Men förslaget om mikroföretagarkonto haltar betänkligt och bör skrivas av.

Som statsråden säkert vet har vi redan en sysselsättningsform för uppdragsbaserat arbete i Sverige som fungerar väl och som möter arbetsmarknadens behov av både flexibilitet och trygga arbetsvillkor. Att notera är att utredningen själv konstaterar: ”Egenanställningsföretagen har i dag i princip redan den funktion som mikroföretagarkontot är tänkt att få”.

I dag är över 50 000 människor per år anslutna till ett egenanställningsföretag och totalt sett har över 250 000 människor arbetat som egenanställda arbetstagare. Om något bör fokus ligga på att skapa bättre förutsättningar för dessa plattformar.

Den tilltänkta målgruppen för mikroföretagarkonton önskar erhålla lön och inte uppnå vinst. Målgruppens tilltänkta aktiviteter är också tidsbegränsade och inte att betrakta som varaktiga. Dessutom saknar målgruppen nödvändig kompetens att bedriva aktiviteten självständigt och är beroende av en huvudman som har erforderlig kompetens och varaktighet. Den tilltänkta målgruppen är därför i arbetsrättslig mening arbetstagare, för vilken egenanställningsföretaget fyller funktionen som huvudman.

Förslaget om mikroföretagarkonto behövs inte eftersom ett ekosystem för egenanställning och dess sätt att organisera arbete är vida etablerat i Sverige. Egenanställning gör det möjligt för arbete att beskattas och för människor oavsett bakgrund och yrke att erhålla lön för uppdragsbaserat arbete.

Egenanställningsföretag är huvudman har samma ansvar som traditionella huvudmän. Det innefattar bland annat att man betalar skatter och redovisar arbetsgivaravgifter, innehar affärsrisken, tillhandahåller erforderliga person- och ansvarsförsäkringar, bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete och ansvarar för sjuklön och rehabilitering. Den egenanställda arbetstagaren kan därmed fokusera på det arbete hen har kompetens för och låta sitt egenanställningsföretag ansvara för allt annat kopplat till aktiviteten.

Egenanställning har kommit att bli ett viktigt inslag på arbetsmarknaden, inte minst mot bakgrund av att såväl nya generationer arbetstagare som dagens uppdragsgivare har förändrade behov av att organisera arbete. Denna utveckling är bland annat sprungen ur att arbetstagare önskar få ett större inflytande över arbetets organisering samt att uppdragsgivare behöver ha flexibla organisationer för att kunna vara konkurrenskraftiga på den globala marknaden. Traditionella format för organisering av arbete utmanas också av makrotrender som digitalisering samt nya beteendemönster och konsumentbehov.

Att finansiera ett parallellt, komplext system medan det befintliga fungerar bra vore att slösa med skattebetalarnas pengar. Mikroföretagarkonton riskerar dessutom att förpassa personer till ett rättsligt ingenmansland mellan arbetstagare och näringsverksamhet alternativt tvinga in arbetstagare i falsk företagsamhet. Såväl forskning som tidigare praktiska tillämpningar av mikroföretagsreformer vittnar om att den typen av åtgärd kan skapa en grupp på arbetsmarknaden som riskerar att stängas ute från välfärdssystem. Dessa effekter är bland annat väl dokumenterat från försök i länder som Italien, med parasubordinati, och Frankrike, med auto entrepreneur.

Det finns heller inget självändamål med många enskilda näringsidkare; i synnerhet inte när en konsekvens av detta är större otydlighet för de tiotusentals arbetstagare som arbetar uppdragsbaserat årligen. Vad som är av vikt är att alla människor ges ökade möjlighet till att under goda förhållanden arbeta uppdragsbaserat och styra över sitt arbetsliv, vilket vi också tror att statsråden kan skriva under på.

Förslaget om Mikroföretagarkonto är också helt ensidigt: det tittar på beskattning men tar inte alls upp frågan om arbetsmiljön. Vem skulle ta ansvar för detta? Vem skulle tillhandahålla nödvändiga försäkringar? I systemet med egenanställningsföretag är det tydligt att det är dessa – egenanställningsföretagen – som tar ansvar för arbetsmiljön och ser till att alla skatter betalas.

Dessutom förutsätter mikroföretagarkontoförslaget att ett betalningssystem kommer att upprättas och administreras av banker. Men verkligheten visar tydligt att banksystemet i Sverige konsekvent har ignorerat och avvisat frilansare och gigarbetare. Bankerna är inte intresserade av att tillhandahålla dem finansiella tjänster och egenanställningsföretagen bildades bland annat just för att tillgodose detta behov.

Förslaget om mikroföretagarkonton riskerar att ytterst drabba de individer det har för avsikt att hjälpa. Det är olyckligt, särskilt i ljuset av att den uppdragsbaserade arbetsmarknaden redan omges av betydande osäkerhetsfaktorer, till exempel kring a-kassan. Att åtgärda dessa – snarare än att addera ytterligare osäkerhetsfaktorer – hade borgat för en mer hållbar utveckling av arbetsmarknaden.

Vi skulle gärna träffa er för att diskutera vår ståndpunkt mer i detalj och svara på eventuella frågor ni kan ha.